MC-Semester i Norge sommaren 2018

Torsdag 2018-07-12 (Resdag 1: 374 km)

Resan började torsdag morgon. Vi packade våra motorcyklar och gav oss av. Första stoppet gjorde vi på en bensinmack i Väse straxt före Karlstad. Vi letade efter några längre packremmar till min packning. Vi hittade inte rätt remmar men passade på att äta varsin grillad med bröd som frukost. Efter ca 7 mils körning från starten tankade vi cyklarna och fortsatte letandet efter remmarna, inte heller här hittade vi rätt remmar. Nästa stop blev på en bensinmack i Arvika där vi hittade de remmar vi sökte. Här passade vi även på att äta varsin kanelbulle och fylla på oss själva med mineralvatten. Det var varmt så det gällde att försöka hålla ett högt vätskeintag. Resan fortsatte sedan mot Charlottenberg och norska gränsen. I Charlottenberg passade vi även på att tanka motorcyklarna, vi hade nu kört ca 18 mil sedan vi startade. Bensintankarna på våra motorcyklar är ganska små, 12liter, så det blir tätt mellan tankstoppen. Av taktiska skäl tankar vi efter ca 15 mils körning dels passar det ganska bra att ta en rast och samtidigt har vi då god marginal innan bensinen tar slut i tanken. Det är gott om bensinmackar i de trakter av Norge som vi planerat vår resa i men varför ta risken at få bensinstopp. 

Innan vi kom fram till gränsen möttes vi av ett regnväder och körde åt sidan för att klä på oss regnkläder. Att ta på sig regnkläder ovan på ordinarie MC-kläder är inte någon enkel match man hinner få en hel del regn på sig innan regnkläderna är på plats och ganska snabbt förvandlas regnkläderna till våtvärmande omslag. När man kör blåses även regnkläderna upp av fartvinden och vi såg ut som två gula blåsfiskar när vi passerade gränsen till Norge. 

Straxt före Kongsvinger stannade vi på en rastplats och packade ner regnkläderna igen. Det hade slutat att regna för länge sedan.

Nästa stop för tankning blev i Hamar i Norge, här passade vi även på att äta varmkorv på IKEA, 5kr för en kokt med bröd. Det är nog garanterat den billigaste maten man kan hitta i Norge. I Hamar passade vi även på att tanka motorcyklarna, vi hade nu kört ca 33mil av vår resa. 

Vägen före och efter Hamar är under ombyggnad så det är en ganska tråkig strecka att köra.

Efter Hamar styrde vi vidare mot Lillehammer och Hunderfossen där vi stannade för natten. Sista biten innan Hunderfossen började det regna igen, men nu brydde vi oss inte om att ta på regnkläderna igen. I Hunderfossen gjorde vi resans enda fricamping. Allemansrätten i Norge tillåter att man tältar 150meter från hus och i mark som inte är odlingsmark men det är svårt att hitta bra tältplatser när man måste hålla sig nära asfalterad väg. Våra vattentillgångar var också begränsade till den mängd vatten vi kunde packa med oss, ca 4liter. Av den anledningen var det också mest praktiskt att sova på riktiga campingar.

Precis efter att vi rest tältet i skogen vid Bobsleigh banan i Hunderfossen stannade en bil och en kvinna klev ur bil och gick fram till oss. Hon presenterade sig som markägaren och sa att det var ok att vi tältade där men att vi under inga omständigheter fick tända någon eld eller röka. Hon förklarade att de inte fått regn på några veckor och att brandrisken var enorm. Visserligen regnade just då men det var inte många droppar. Vi lovade att inte elda eller röka vid tältet. 

Hon fotograferade våra registreringsskyltar och jag lät henne ta en bild av mitt körkort. 

Innan vi la oss kokade vi en kopp kaffe på gasköket på en parkeringsplats vid bobsleigh banan. Vi hade visserligen lovat att inte använda gasköket eller annan eld vid tältet. Men risken för att det skulle börja brinna i gruset på parkeringen bedömde jag som obefintlig så jag anser inte att det var oaktsamt eller vårdslöst på något sätt.

Fredag morgon 2018-07-13 (Resdag 2: 336 km)

När vi klädde oss och packade ihop vår utrustning nästa morgon var kläderna fortfarande lite fuktiga och tältet var blött både av regn och dagg på utsidan och kondens på insidan. 

Att ta på sig fuktiga kläder på morgonen när man vaknar är inte jätte trevligt. Men med tanke på hur svettig man ändå blir efter bara en kort stunds körande i värmen så blir det ändå ingen skillnad om kläderna är torra eller fuktiga när man börja att köra. 

Klockan var ca 9 på morgonen när allt var packat på motorcyklarna och vi fortsatte vår resa mot Dokka. Vid en plats längs fylkesvej 250 hittade vi en lite trevlig rastplats vid en sjö, där vi stannade och kokade varsin kopp kaffe. Eftersom vi sovit i skogen i Hunderfossen hade vi inte haft möjlighet att fylla på med nytt vatten i vår packning så nu tog vi vatten till kaffet direkt ur sjön. Vattnet där var nog med all säkerhet rent, men för att vara på säkra sidan försäkrade jag mig om att vattnet kokade ordentligt innan jag gjorde kaffet. 

Under vår kaffepaus hade vi sällskap av några får som nyfiket följde allt vi gjorde. Tack vare sol och vind torkade även våra kläder under rasten och jag passade på att plocka ur fodret ur min jacka. Det kändes lite onödigt att åka runt med fodret i jackan med tanke på att det var mellan 25 och 30grader varmt och gassande solsken.

Vi fortsatte sedan resan mot Dokka där vi åt varsin grillkorv och fyllde våra vattenflaskor och tankande våra motorcyklar. Nu hade vi klarat av ca 47mil av våran resa. Vi styrde sedan vidare på E16 mot Fagernes och bestämde oss för att åka på fylkesvej 53 över Tyin. Vi har åkt den vägen flera gånger men bara på vintern, nu när det var sommar såg allt helt annorlunda ut. Där folk åkte skidor i vintras var det nu en sjö och allt det som tidigare varit vitt av snö var nu grönt. Vi hade inte hunnit mer än att svänga av på väg 53 innan vi möttes av ett regnväder. Vi stannade och tog på oss regnkläder och fortsatte resan över fjället i ösregn.

Väl över fjället slutade det regna och vi kunde packa ner våra regnkläder igen. Luften på fjället var ganska kall men när vi nu kom ner till Årdal blev det betydligt varmare, vi hade nu klarat av ca 64mil av våran resa. I Årdal tankade vi våra motorcyklar med resans dyraste bensin 17,05 norska kronor, det motsvarar 18,55 svenska kronor per lite bensin eller 7,9 US dollar /gallon. Tur att bensintanken är liten på motorcyklarna. I Årdal passade vi på att äta varsin hamburgare och fylla på med vatten i vattenflaskorna innan vi körde vidare mot färjan i Lärdal. 

Vägen från Årdal till Lärdal går längs kanten av Sognefjordens gröna vatten. Trots att man befinner sig ca 20mil från kusten kör man ändå vid havet. 

Efter Färjan mellan Lärdal och Manheller fortsatte vi längs E5 till Sogndal där vi sedan körde fylkesvej 55 vidare till Gaupne där vi svängde av på väg 604 mot nigardsbreen. Nigardsbreen är en arm av Jostedalsbreen. Nigardsbreen fick sitt namn då den mellan 1700 och 1748 växte ca 3km och krossade gården Nigard. Idag har glaciären dragit sig tillbaka ca 4,5km från 1748.

I Nigardsbreen stannade vi vid Nigardsbreens camping, här var det totalt eldförbud så kaffet kokades på kokplatta i campingens kök. På campingen tog de endast emot kontant betalning, 150 norska kronor, vi hade inga kontanter men som tur var gick det att ordna nästa dag då vi kunde få ut kontanter vid tursitanläggningen.

Som jag nämnde tidigare så tältade vi på campingar fortsättningsvis. Även om det säkert går att hitta platser där det går att resa ett tält så är det bekvämt med tillgång till vatten och sanitetsanläggningarna på campingarna. 

Jag har varit två gånger vid Nigardsbreen tidigare, båda gånger var 1994 så det snart 30 år sedan. Campingen var sig lik, det var nog till och med samma ägare. Det som var ändrat sedan jag var där tidigare var att man infört en avgift för att få åka fram till parkeringen/vändplanen vid slutet av vägen. När jag var där 1994 kunde man åka fritt till slutet av vägen från slutet av vägen var det sedan 40minuters promenad i ganska svår terräng fram till kanten av glaciären. Nu valde vi att inte fortsätta fram till parkeringen eftersom vi ändå inte skulle kunna gå den sista biten i motorcykelutrustningen.

Nigardsbreens camping ligger precis mellan två forsande älvar så öronproppar kan vara en fördel för en god natts sömn. Det blev våran andra natt i tältet så vi började så smått få ordning på rutinerna. 

Tältet vi har är ett Bergans trollhetta 3. Det är ett så kallat tunneltält med stor absid för utrustning. Fördelen med tältet är det stora utrymmet så att man kan förvara utrustning i tältet. Nackdelen är att tältet inte är självstadgande. Det gör att det krävs ett relativt mjukt underlag för att få i tältpinnarna som håller tältet upprest. Så asfalt och grus är svårt att resa tältet på. Det är ytterligare en bidragande orsak till varför vi valde campingplatser för tältandet. Med ett kupoltält kan man resa tältet på hårdare underlag, men då får man i gengäld oftast mindre utrymme för utrustningen.

Lördag morgon 2018-07-14 (Resdag 3: 238 km)

Efter en god natts sömn packade vi utrustningen på motorcyklarna och gav oss av tillbaka ner till Gaupne där vi tankade cyklarna. Tyvärr nollställdes trippmätaren på min motorcykel samtidigt som den anteckningen jag gjorde i mobilen för antal körda kilometer vid tankningen i Gaupne så jag har inga uppgifter på hur långt vi hade kört vid den tankningen.

Hur som helst resan fortsatte på väg 55 mot Lom. Det är en fantastiskt vacker vägsträcka som slingrar sig längs fjället alldeles vid sidan av Sognefjorden. Det är svårt att med ord beskriva upplevelsen, det är något man måste uppleva. 

Vi stannade vid en bensinstation i Fortun där vi köpte varsin pizzaslice som vi åt med andakt innan vi fortsatte vidare mot Lom via Turtargrö. Vägen går över Jotunheimen nationalpark och det är helt fantastiska vyer. 

Bitvis var det mycket trångt när vi fick möte. Tur att en motorcykel är smalare än en bil.

På vägen upp för fjället stannade vi till vid Huldrehaug och jag passade på att koka kaffe som vi drack innan vi åkte vidare över fjället ner mot Lom. Längs vägen åker man förbi platser när man ser både Galdhöpiggen och Glittertind som är Norges två högsta fjälltoppar med höjderna 2469 respektive 2465 meter. Dessa två fjälltoppar har tidvis tävlat om vilken som är högst då det ligger en glaciär på Glittertind. Glittertinds höjd utan glaciär är 2452 meter och när glaciären varit som högst har Glittertind inklusive sin glaciär varit högre än Galdhöpiggen och det har diskuterats om glaciärens höjd får räknas med eller ej vid mätningen.

Omgivningarna i Jotunheimen är otroligt vackra. I solen ser vattnet nästan självlysande grönt ut i sjöar och älvar. Naturligtvis klarar inte kameran av att fånga färgerna så i filmen blir det inte lika vackert som i verkligheten. När vi kom ner från fjället började det bli ordentligt varmt i solen och när vi kom till Fossbergon i Lom stannade vi och åt glass och drack dricka. Vi försökte även ta ut kontanter, det gick dock inte att ta ut kontanter vare sig i bankomaten eller på den bensinmacken vi stannat vid med de korten vi hade. Att betala gick bra men de kunde inte slå in ett högre belopp än vad varan kostade så vi kunde inte få ut kontanter. Lyckligtvis behövde vi inte kontanter för resten av resan. Alla andra ställen accepterade kortbetalning.

Efter Fossbergom fortsatte vi ytterligare några mil till Bismo, innan vi stannade och tankade, det var då jag upptäckte att trippmätaren blivit nollställd. Eftersom jag då anade oråd skrev jag av värdet på trippmätare 2 som klarat sig från att nollställas. Trippmätare 2 nollställde jag hemma i garaget vid starten av resan för att kunna se hur långt vi kört totalt.

När jag skrev av värdet från trippmätare 2 i mobilen försvann även värdena jag skrivit in vid senaste tankningen i Gaupne. Bara de värdena försvann, inga andra värden försvann. Straxt där efter nollställdes även värdet för trippmätare 2. 

Att mätarna nollställer sig är i sig inget konstigt. När jag gör fullt styrutslag händer det att nollställningsknappen trycks in av tankväskan så just när jag står vid mackar eller parkeringar och backar och grejar för att vända cykeln är risken stor att mätarna nollställs.

Vid tankningen i Bismo kunde jag konstatera att vi kört 93.6mil. Trippmätare 2 visade 93,59 jag tror att mätaren inte nollställts under resan och att siffran är rimlig.

Efter Bismo fortsatte vi längs europaväg 15 till Langvatnet där vi svängde av på väg 63 mot Geiranger. Klockan började bli kväll och vi började bli trötta efter körandet i värmen. 

När vi kom till Vinje Camping i Geiranger stannade vi och frågade efter tältplats för natten.

Det var inga problem att få tältplats. Vi betalade 220 norska kronor och fick välja lämplig plats. Hela kampingen ligger i en sluttning så det kan är en liten utmaning att hitta en plats som inte lutar. De bästa platserna var förstås redan upptagna men vi hittade en någorlunda bra plats och reste tältet så att vi hade huvudänden högst. 

På kampingen var gräset grönt och folk grillade så vi antog att det var ok att använda gasolköket. Vi kokade vatten till nudlar och kaffe och satt en stund framför tältet men flyttade snart in i tältet då vi överraskades av ett litet regnväder.

Även Vinje Camping ligger vid en fors så öronproppar kommer väl till pass. Jag vaknade några gånger under natten och fick flytta upp mig och luftmadrassen då markens lutning gjorde att jag gled nedåt mot fotänden av sovplatsen.

Jag har konstaterat att vi egentligen legat vända åt fel håll i tältet hela tiden. Vi har sovit med huvudet åt det håll som det är tänkt att ha fötterna, den delen av innertältet som är lägst, och haft fötterna ut mot ingången av tältet. Det är inget som stört oss eller känts konstigt på något sätt. Mitt förra tält var ett ryggåstält och i det låg man på tvären och hade huvudet nära innertältsduken så det var inget vi reagerade på. När vi väl kom på att vi låg fel hade vi redan vant oss och fortsatte ligga åt fel håll i tältet.

Söndag morgon 2018-07-15 (Resdag 4: 262 km)

Vi vaknade som vanligt tidigt och drack kaffe och packade ihop utrustningen och packade våra cyklar. 

Klockan var runt 9 när vi lämnade campingen i Geiranger och gav oss av längs Örnvägen. Vi har ingen tidigare erfarenhet av körning i serpentinvägar med motorcykel. Förra åren åkte vi till Röros i norge men på den sträckan finns inga hårnålskurvor. Vi hade fått lite träning när vi åkte över Tyinfjället och även på vägen över Jotunheimens nationalpark på vägen mellan Gaupne och Lom, men örnvägen från Geiranger upp på fjället var lite mer utmanande och värre skulle det bli. 

Örnvägen avklarades utan några större problem. Vi fick backa vid möte med en husbil. Motorcyklarna har förstås ingen back men tyngdlagen hjälpte oss. Visserligen har nedåtgående trafik väjningsplikt mot uppåtgående trafik och visserligen är det en liten utmaning i sig att backa med motorcykel. Man har ju inte samma balans när man rullar baklänges och paddlar sig bakåt med fötterna, men bilister tar ibland ingen större hänsyn till motorcyklister och just nu hade vi ganska nära till en plats där vägen var lite bredare och mötet kunde ske utan problem. Vi stannade till i Örnesvinen och fotograferade. Sedan fortsatte resan över till Eidsdal utan större problem. 

Från Eidsdal är det färja över till Linge och Valldal där vägen mot Åndalsnes via trollstigen tar vid. 

Vi har besökt trollstigen och Geiranger med bil tidigare samma år och det var till stor hjälp. Vi hittade ganska bra i området och viste ungefär vad som väntades. Straxt efter Valldal stannade vi på en parkeringsficka och kokade kaffe och sträckte på benen och fortsatte sedan mot trollstigen. 

Vid trollstigens caffe stannade vi till och Sonja besökte souvernirshoppen, jag fick en god pratstund med en norsk mc-åkare som var där och körde med familjen.

Vägen ner för trollstigen är brant och det är många hårnålskurvor. Klockan har nu passerat lunch och Nu hade trafiken ökat sedan örnvägen i Geiranger och vägen är på många stället smalare. Efter en kurva stannade bilen framför oss och Sonja stannade sin motorcykel för att inte köra in i bilen. Egentligen var det inga konstigheter men av någon anledning tappar hon balansen på cykeln och välter den ner i diket. Jag har kört filmen framlänges och baklänges och försökt att se vad som egentligen går fel. 

Det enda jag kan gissa mig till är att hon sätter ner foten för tidigt medans cykeln fortfarande rullar och då hon ska flytta fram foten för att få en ny bättre position, fastnar foten mot asfalten och steget blir för kort. Det i kombination med fullt styrutslag bidrar till de olyckliga omständigheterna. 

Det är svårt att dra några konkreta slutsatser om situationen. Man kan komma med jättemånga kloka råd, men det ändrar inget. Allt sker på en bråkdel av en sekund och alla som kört MC vet att när cykeln väl passerar en viss lutning blir den tung, mycket tung och det går helt enkelt inte att hindra fallet. 

Jag tycker inte att hennes placering i kurvan är fel, att hon kommer för nära kanten eller liknande. Kanske borde hon inte ha stannat alls? Nu gjorde hon bedömningen att bilen framför stannade till och kände sig tvingad att stanna. Om bilen framför stannade och hur länge den stod stilla är kanske inte relevant. Hon tolkade situationen så och resultatet blev som det blev. 

Hela förloppet känns som en evighet men i verkligheten går det inte lång tid från det att hon trillar tills det att cykeln står på hjulen igen. 

Att stanna och ställa cykeln i kurvan var inte lätt. Det finns ingen parkeringsbroms på en motorcykel och vägen lutar både brant nedåt framåt och utåt mot stödet i kurvan. Det gör att cykeln blir tung att hantera då man ställer den på stödet. Kanske borde jag åkt förbi och stannat min cykel efter kurvan men jag tänkte att vi blir synligare för trafiken uppifrån om jag stannar på platsen. 

Att det är dumt att stå där vi står förstår jag och jag vill så snabbt som möjligt få bort oss och cyklarna från kurvan. 

Många stannar och erbjuder hjälp och frågar hur det gått. Jag har svårt att uppfatta alla då öronpropparna och hjälmen gör att jag inte hör så bra och att jag har fokus på att få upp Sonjas cykel. Det är lite att tänka på då man ska lyfta upp cykeln. Förutom att det är tungt att lyfta så måste man se till att växeln är i så att inte cykeln börjar rulla så fort den kommer upp på hjulen. Man bör även hjälpa till att bromsa med handbromsen. Det är även en fördel att fälla ut stödet innan man lyfter cykeln så att den inte tippar över åt andra hållet. Förutom alla dessa tankar som far genom huvudet har jag ju ett rejält adrenalinpåslag och det bidrar väl till ett visst tunnelseende. Mannen på bilden som håller i cykeln minns jag inte och såg honom först då jag tittade på filmen efteråt. Jag vet inte om han hjälpte till att lyfta cykeln eller om jag lyfte den själv.

Hursomhelst cykeln kommer på rätt köl och vi kommer vidare efter lite justeringar av bromspedal och speglar. Sonja måste ha varit väldigt skakig när hon körde ner sista biten. 

I övrigt har vi inte hunnit titta på skadorna. Det blir ytterligare några stopp med justering av speglar och fastskruvning av handtag innan vi kan köra vidare till Åndalsnes där vi stannar till en stund och tankar cyklarna, äter och gör en skadeanmälan till försäkringsbolaget. 

Vad kan man säga. Detta är våran första riktiga MC-semester och första gången vi kör på den typen av väg med MC. Man kan träna kurvor i låg fart på parkeringsplatser och få bättre kontroll på cykeln. Men lutningen på vägen och mängden trafik är också faktorer som påverkar och de är svåra att få med vid träning. Vid träning bestämmer man själv över situationen och omständigheterna i verkligheten går allt så mycket snabbare och man får anpassa sig efter de omständigheterna som råder just då. Verkligheten kan vara mycket plötsligare än man tror

I alla fall så är det händelser som denna som ger erfarenhet. Även om stoltheten får sig en törn så är det ju genom misslyckanden man lär sig. 

Förutom blåmärken blev det inga personskador motorcykeln blev skadad men det blir ett problem för mc-verkstan och försäkringsbolaget att lösa.

När vi tankade i Åndalsnes hade vi kört 110mil och efter Åndalsnes fortsatte vi resan på väg 64 mot Molde. 

I stället för att åka färja från Åfarnes till Sölsnes, valde vi att köra runt Langfjorden på väg 660 mot Eidsvåg och där efter köra längs väg 666 längs Tingvollfjorden. Efter Batnfjorsöra anslöt vi väg 70 och åkte mot Kristiansund över Bergsöja. På det sättet missade vi Atlanterhavsvejen, men den får vi spara till en annan gång. Vi stannade och drack kaffe i Vistdal för att tanka och passade på att äta varsin korv och glass och göra rent visiren i Eidsvåg. 

Innan vi kommit ut från Eidsvåg hade jag kolliderad med en stor insekt och både visir och kamera blev täckta med honung. Vi blev tvungna att göra ett nytt stopp för att göra rent kameralinsen, ganska kort tid efter att vi svängt in på väg 666.

Före och efter rengöringen

Mellan Bergsöja och Kristiansund går vägen genom en lång tunnel under havet. 

Vi har fotokromatiska visir på våra hjälmar och de hinner inte ställa om sig mellan solljus och belysningen i tunnlarna. Efter ca 2kilometers körning i tunneln har visiret anpassat färgen. Vissa tunnlar är så ljusa att det inte är något problem att köra med visiret nere medans andra tunnlar är så mörja att vi tvingas fälla upp visiret för att se.

Klockan började bli sent och vi hade inte sett någon camping sedan Vistdal där vi stannade och drack kaffe då vi körde längs väg 660 så vi var ganska angelägna om att hitta en camping när vi kom till Kristiansund. Vi tankade i Kristiansund och då hade vi klarat av 127 mil sedan vi startade resan.

Vi hittade en camping i Kristiandsund vid Atlanten tursitcenter. Campingen kostade 170 norska kronor och duscharna var gratis. På de flesta Campingar får man betala 10 kronor för några minuters duschning i varmvatten och tvättmaskiner finns som man kan tvätta i. De tror jag brukar kosta 40kr för en tvätt. Stannar man länge på campingen och har husbil eller husvagn så får man ju en del kläder som behöver tvättas. Men reser man med motorcykel har man ju mycket begränsat med kläder med sig. Underkläder av syntet tvättar man ganska enkelt upp i ett handfat och en sommar som denna torkar de på nolltid. Det kan vara smart att ha några meter snöre med sig som kan användas som tvättlina. 

MC-kläder och stövlar är inte så lätta att tvätta så man får helt enkelt acceptera att man inte luktar rosor när man är på MC-semester och sover i tält.

Måndag morgon 2018-07-16 (Resdag 5: 203 km)

Efter Kristianssund åkte vi vidare till ön Hitra på vägen ut dit tankade vi och hade då kört 144mil

Vägen ut till Hitra gick genom några tunnlar som gick under havet. I en av tunnlarna kändes det som att det regnade när man körde med öppet visir. Till nästa resa tar vi med oss ofärgade skyddsglasögon som vi kan ha under visiret de gånger vi vet att vi ska åka genom långa tunnlar. På så vis får vi bra skydd för ögonen även med öppet visir. Förutom att gå genom tunnlar är vägen bitvis mycket spårig och de kan bitvis vara svårt att komma upp ur spåren om man tvingats ner i något av dem.

På Hitra campade vi Hitra camping hos Kurt T Heggvik i Sandstad. Det var en ganska mysig Camping med mycket känsla av medelhavet. 

Kurt är konstnär och campingen är smyckad med olika konstverk. Han hade drivit campingen som tidigare även haft en krog i 40 år och många av hans besökare var stamgäster sedan 30 år tillbaka. 

Nu hade njurarna tagit slut så han hade tvingats stänga krogen. 

På Hitra passade vi på att gå till en affär och köpa bröd och glass och iste. Det var två kilometer från campingen till affären och det var ungefär så långt vi orkade gå i värmen.

Tisdag morgon 2018-07-17 (Resdag 6: 269 km)

Efter Hitra åkte vi vidare mot Trondheim, innan Trondheim passade vi på att tanka i Orkanger, vi hade då kört 157 mil.

Trondheim ska vara en vacker stad, men sett från vägen såg det ut som vilken stad som helst, mycket trafik och väldigt varmt var det i alla fall. Efter Trondheim stannade vi till på en parkering i Stav och passade på att koka kaffe och dricka vatten innan vi åkte vidare mot svenska gränsen.

Vägen mot Sverige var inget märkvärdig, men vi stannade innan gränsen och köpte varsin hamburgare på en bensinmack. Det var de största hamburgarna vi ätit och Sonja orkade inte äta upp sin burgare så jag surrade fast den uppe på hennes packning så den åt vi som kvällsmat på campingen i Duved där vi stannade för natten. Innan vi hittade campingen passade vi på att tanka motorcyklarna och nu hade vi kört 177mil.

I Duved passade jag på att duscha och tvätta mina underkläder. Det var inga problem att torka underkläder och handduk.  

Duveds kamping kostade 130kr för tältet och 30kr/person. Inte vet jag hur tältet ska kunna komma dit på egen hand, men tydligen tar man emot tält som ingen bor i eftersom man har en separat taxa för bara tältet. Campingen var i mitt tycke sämsta campingen vi campat på under resan. Duschen var visserligen gratis men det kostade pengar att använda spisen. Det fanns inga pappershanddukar vid toaletterna och den elektriska handtorken inne på herrarnas toalett fungerade inte. Från tältplatsen hade vi i alla fall utsikt mot Åreskutan. 

Egentligen kan man kanske inte säga att det var en dålig camping, men efter de miljöer vi rest i under tidigare delen av resan så var det inte mycket att hurra för, Den var värd 150kr/ natt men inte 190kr är min åsikt.

Onsdag morgon 2018-07-18 (Resdag 7: 292 km)

På morgonen när vi vaknade kunde vi inte längre se Åreskutan på grund av all brandrök i luften. 

Vi körde E14 mot Sundsvall. Det var väldigt rökigt hela vägen fram till Mörsil där vi stannade och åt korv och handlade lite på en av Sveriges mest välsorterade OKQ8 mack. Här fanns fiske och jaktgrejor och även det mer traditionella bensinmacksutbudet med glödlampor och torkarblad.

Mellan Mörsil och Östersund var det nästan rökfritt men efter Östersund blev det mer rök i luften igen. Troligen var det bränderna i Ljusdal som var orsaken till all brandrök. Efter Östersund stannade vi till i Brunflo och handlade folk var väldig pratsamma och jag pratade med fyra olika personer medan Sonja var inne och handlade. Den första jag pratade med var en ung kille i en bil som parkerade bredvid våra cyklar. Jag såg att han hade lite luft i höger framdäck och vi konstaterade att han hade en skruv i däcket hans flickvän kom ut från affären och de skulle försöka ta sig till en mack och fylla på med luft och sedan byta till reservhjulet. Efter Brunflo stannade vi i Gällö och tankade, vi hade nu kört 193 mil sedan vi startade.

Innan vi kom till nästa camping blev det ytterligare två stop. Först stannade vi till på en rastplats längs E14 och sedan stannade vi vid en bensinmack i Matfors och käkade. Där ifrån fortsatte vi sedan mor Allstaforsens camping. Allstaforsen camping var resans billigaste camping. 100kr/natt kostade det att tälta. Dusch ingick i priset och det var fritt att använda köket. Dock var toaletterna av utedass typ men i övrigt var allt rent och städat. Här på campingen kände alla alla och folk var oerhört trevliga och hjälpsamma.  

Campingen var en fiskecamp och låg precis bredvid älven. Det var svårt att hitta till campingen utan GPS eller karta. Det var inte skyltat från stora vägen så det var ingen camping som man svänger av till utan att söka efter den innan. 

Vi stannade två nätter på campingen för att passa på att vila upp oss. 

Torsdag 2018-07-19 (resdag 8 vilodag)

Under hela dagen gjorde vi ingenting förutom att försöka skapa lite skugga med hjälp av handdukar och olika redskap som fanns på campingen. 

Det var väldigt varmt i solen och det fanns ingen naturlig skugga vid tältplatsen. Framåt eftermiddagen kvällen fick vi äntligen lite skugga och gjorde oss klara för natten ganska tidigt.

Fredag 2018-07-20 (Resdag 9 hemresa: 482 km)

Vi vaknade tidigt och packade ner tältet och packade våra motorcyklar. Vi försökte komma iväg innan solen började värma allt för mycket. Vi blev svettiga medans vi packade cyklarna och kom iväg från campingen straxt efter klockan 07 på morgonen.

Vi körde längs E4:an och stannade och tankade i Gnarp nu hade vi kört 211mil sedan start.

Vi fortsatte sedan resan längs E4:an och stannade för att sträcka på benen på en rastplats före Söderhamn. I Söderhamn svängde vi av från E4:an och fortsatte längs riksväg 50 mot Bollnäs och stannade i Alfta och tankade och åt varsin grillkorv. I Alfta hade vi kört 226mil sedan resans start.

Efter Alfta fortsatte vi längs väg 50 och stannade vid en rastplats vid Övertänger i Dalarna och drack kaffe. På vägen mellan Bollnäs och Falun hamnade vi i regnväder 3 gånger. Det var inga stora skurar och det var väldigt varmt i luften så vi brydde oss aldrig om att sätta på oss regnkläder, det svalkade skönt att köra i regnet. När ytan på MC-kläderna blir blöta av regn blir det en påtaglig avkylningseffekt. Värmen gjorde att kläderna torkade snabbt så fort det slutade att regna.

Efter Borlänge stannade vi och åt glass innan vi fortsatte mot Ludvika där vi tankade cyklarna igen, 243 mil avklarade och resan närmade sig slutet. Ludvika var sista tankstoppet på resan och när vi parkerade cyklarna hemma i garaget visade mätaren att vi kört ganska precis 260mil.

En kort sammanfattning av resan. 

Norge är otroligt vacker att resa i. Vägarna är smala och går genom otroligt vackra landskap. Man behöver inte leta efter vackra vyer trots att man åker på stora vägar. Man bestämmer sig för vilken by man vill åka till och vägen dit blir en upplevelse, trafiken är måttlig och det är behagligt att åka. 

Naturligtvis beror det på vilken del av Norge man befinner sig i, det finns förstås vägar som går genom mindre upplevelserika. Bensinen är dyr och det kostar pengar att åka på många vägar. Vägfärjor kostar också pengar även om kostnaden för MC är hälften av kostnaden för bil. 

I Sverige förvandlas de större vägarna till rena transportsträckor. Trafiken är intensivare och farterna är högre. Vägarna går genom skogar och det finns oftast inget att titta på längs vägen. Resan blir en ren transport. Vill man se vackra vyer måste man välja mindre vägar och planera färden lite mer. Till Sveriges fördel är att allt är mera tillgängligt, det är lättare att stanna till vid sidan av vägen och alla vägar är gratis att åka på. Bensinen är något billigare även om den är dyr även här. Campingplatser kostar ungefär samma i Sverige och Norge, priserna och standarden varierar beroende på hur populära resmål campingen ligger vid. De billigare platserna har ofta lite sämre standard och för många kan det vara avgörande.

När man reser på motorcykel har man mycket begränsade möjligheter att transportera och laga sin egen mat. Idag är det oftast inte något större problem eftersom praktiskt taget alla bemannade bensinmackar erbjuder någon form av mat. Det blir förstås dyrare än att laga maten själv men samtidigt billigare än att äta på restaurang. 

Våra motorcyklar är små och lastkapaciteten är mindre än på touring eller adventure cyklar. Framför allt är bensintankarna små så stoppen för tankning blir täta. Med bättre planering skulle det gå att göra färre stopp, vi tankade tätare än vad vi egentligen var tvingade till så vi hade nog gott och väl kunnat spara in var tredje tankning utan att för den skull riskera bränslestopp. Dock kräver det att man i förväg vet var bensinmackarna finns.